Halloj lelle klockan

Maldiverna, december.

Andas in det grus som nu dansar i luften. Det är sommar, axlar är brända och vartenda människa jag pratar med doftar sprit. Andas in. Försöker räta upp fallande ögon med obefintliga tändstickor samtidigt som jag lyssnar. Hon, tappat bort sina vänner i havet. Blå ögon. Han, olyckligt förälskad i sin första kärlek. Harklar sig och råkar kräkas. Röda ögon. Dem, för många och för nära. Bruna, blå och röda ögon. Dansar mig fort därifrån och slår mig ner vid en tom bänk under ett träd. Drar knäna mot bröstet och sluter mina ögon.

Åker åtta år tillbaka. Hoppar av bussen i min röda klänning med sovsäcken under högra armen. Gruset dansar i luften, även nu. Andas in. Fastnar ett gruskorn i mitt spruckna lilla hjärta. Hostar till och andas ut. Vandrar genom labyrinter tills jag hittar fram. Drar fingrarna genom håret och rättar till klänningen. Ser din bekanta gestalt komma emot mig. Dina vassa axlar och ängsliga hållning. Jag skulle känna igen dig på oceaners avstånd. Du kisar för den varma solen, men dina ögon är som de alltid varit. Kyliga och bitande blå. De tränger in i mina ögon och hugger tag i mina lungor. Försöker andas, men får ingen luft. Din skugga närmar sig. Kippar efter luft, men gruset har slutat dansa och allting runt om mig är stilla. Nu står du framför mig.

Känner en hand mot min axel och rycker till. Andas in. Borstar gruset från mina byxor. Andas ut.